Astrakan och olika modeller för motivation
I utbildningen effektiv förändringsledning använder vi forskaren Decis självbestämmandeteori som stöd för vår motivationsplan utifrån faktorerna färdighet, självbestämmande och tillhörighet. Syftet är att titta på vad som ska motivera människor till att engagera sig i en förändring och kunna diskutera det på en nivå som ger mer än att bara konstatera att ”det är deras jobb” eller för att de ska jaga snabba resultat och bonusmodeller.
Samtidigt är OBM (Organizational Behaviour Management) en central del av vårt program för förändringsledare och har sitt eget sätt att beskriva motivation. OBM ger oss konkreta verktyg för att kunna arbeta med att förändra kulturen på arbetsplatsen och sätta nya rutiner. Om det är viktigt att det blir rätt, exempelvis i samband med säkerhetsarbete, så är OBM det bästa valet.
Det här är en pedagogisk utmaning då det är lätt att man ställer OBM och självbestämmandeteorin mot varandra eller på olika sätt försöker kombinera dem med förvirring som slutresultat. I själva verket består de av två separata begreppsvärldar som kan vara användbara i olika sammanhang.
OBM ger dig precision, mätbarhet och struktur men kräver väldigt mycket av användaren. Självbestämmandeteorin ger en enklare ingång till att diskutera motivation på ett djupare plan och kräver väldigt lite av användaren.
Ladda hem
Guider och dokument
Vad är det som skapar motsättningar
Att Självbestämmandeteorin skiljer på yttre och inre motivation skaver hos en del OBM-användare men egentligen handlar det om olika sätt att beskriva samma sak.
Inom ramarna för självbestämmandeteorin betyder yttre motivation att vi gör saker för att få en belöning/undvika en bestraffning medan inre motivation innebär att agera utifrån det egna intresset, den känsla det ger oss och att vi upplever att vi utvecklas.
Som grund för detta finns en tidig studie genomförd av Edward Deci* som jämförde hur många uppgifter människor löste utan ekonomiska incitament respektive med ekonomiska incitament. När man tillförde pengar visade det sig att personer i studien löste färre uppgifter, tolkningen blev att pengarna skadade den inre motivationen som bygger på att lösa uppgifter för den tillfredställelse det ger i sig.
Inom OBM talar vi istället om ifall konsekvenser läggs till (positiv) eller tas bort (negativ), om beteendet ökar (förstärks) eller minskar (försvagas). Så om översätter resultatet av Decis studie till OBM så kan vi konstatera att en konsekvens tillfördes (Positiv) men att beteendet minskade (Försvagning) så det Deci fann belägg för var att ekonomiska incitament kan leda till positiv försvagning.
Tankefel och problem som kan uppstå
När vi talar om Självbestämmandeteorin så är det vanligt att man lyfter yttre motivation som något riskabelt. Att satsa på bonusmodeller kan leda till fusk. Ekonomiska incitament kan dessutom göra att fokus flyttas från glädjen arbetsuppifter ger i sig och den inre motivationen: känslan av att bygga något tillsammans, få vara en i gänget, att märka att man blir bättre eller att man får mer ansvar kan istället reduceras till den futtiga känslan av att man får en extra peng för att göra det. Inom OBM existerar inte begreppet inre motivation och då tänker vissa att det automatiskt är ”dåligt” men i själva verket är det återigen så att man beskriver verkligheten med andra ord.
Här kommer ett exempel till på inre motivation och hur det kan översättas: Du sätter dig vid pianot och övar på Rachmaninovs 3:e pianokonsert en timme varje kväll, efter ett par veckor kan du spela de första delarna felfritt och du blir så exalterad att du istället börjar spela tre timmar varje kväll. Här kan vi beskriva det utifrån inre motivation (färdigheten ökar och därmed motivationen för att öva ännu mer) eller med OBM-språk konsekvenserna ”du blir bättre och det låter vackert” läggs till och beteendet att spela piano ökar (Positiv Förstärkning).
Egentligen kan man säga att självbestämmandeteorins inre/yttre motivation kan översättas till konsekvenser inom ramarna för OBM.
Tala om motivation utifrån situation
Om man jobbar med förändringsledning eller verksamhetsutveckling tycker jag att man ska behärska båda dessa modeller.
OBM och Självbestämmandeteorin är två olika begreppsvärldar och istället för att ställa dem mot varandra eller ägna sitt åt akademiska skyttegravstönterier så tycker jag att vi kan tänka efter när vi väljer att använda dem.
En bra utgångspunkt inför ett arbetsmöte är: vilka förkunskaper har de som ska delta och hur lång tid har vi på oss? OBM och ABC-modellen är i mitt tyckte överlägset för att jobba med beteendeförändring men om du bara har en timme på dig att leda en workshop kan det vara svårt att nå ett bra resultat. Begreppen blir för många och tiden går till att försöka förstå modellen istället för att göra analysen. Det blir som att försöka inleda ett fullskaligt jazzjam med en grupp som ska lära sig att spela blockflöjt – kakafoni.
När skulle jag välja självbestämmandeteorin?
Om du gör en intressentanalys med en ledningsgrupp inför en förändring och diskuterar olika intressenters motivation i förhållande till förändringen så kan det vara väldigt enkelt att introducera Självbestämmandeteorin för att få igång bra diskussioner. Att tala om färdighet, självbestämmande och tillhörighet utifrån de olika intressenterna och förändringsinitiativet.
Man skulle så klart kunna räkna plus och minus istället för varje intressent i förhållande till förändringen men en fördel med att introducera begreppen i Självbestämmandeteorin är att det ramar in diskussionen om motivation och lyfter den till en nivå som går bortom mutor. Det är inte heller helt ovanligt att man i delar av ledningen förväntar sig att människor ska förändra sina beteenden för att ”det ingår i att göra sitt jobb” och ”de får ju lön” och då kan Självbestämmandeteorin vara ett sätt att leda diskussionen i en mer konstruktiv riktning.
*Deci, E. L. (1971). “Effects of externally mediated rewards on intrinsic motivation”. Journal of Personality and Social Psychology. 18: 105–115).
