Håll i och håll ut i förändring

Uthållighet i förändring

Vid skrivande stund sitter jag på en flygplats och väntar på att resa hem efter något så ovanligt som en fysisk utbildningsdag hos en av våra kunder. Runt omkring i väntsalen sitter folk med ansiktsmask och lite lagom avstånd till varandra. Det är oktober nu och för min del hade jag trott, eller åtminstone hoppats att pandemin skulle vara över, eller åtminstone i sina slutfaser.

Jag läste just en intervju med statsepidemiologen, Anders Tegnell där han säger att vi nog måste leva med COVID19 ett bra tag till. Han menar att vi kommer tillbaka till ett ”normalläge” om tidigast ett år (suck). Hans budskap till oss är i huvudsak oförändrat sen i början på pandemin; håll avstånd, tvätta händerna, undvik stora grupper mm. Nu menar han att vi även ska hoppa julbordet och inte ställa till med alltför stort julfirandet hemma och att mormor kanske bör delta digitalt.

Håll i och håll ut!

Men det har också smugit sig in ett annat budskap ”att vi ska hålla ut.” Den svenska strategin har från början varit att identifiera åtgärder som går att genomföra en längre tid. Att tvinga folk att låsa in sig i sina hem bedömdes inte vara hållbart längre än kanske 8-10 veckor och när vi till slut kommer ut är det risk för att sjukdomsspridningen tar fart igen. Och detta är precis vad vi har sett i många andra länder.

Men trots att vi har haft mer lindriga åtgärder än en del andra länder innebär det inte att även vi börjar tröttna på de åtgärder vi ar vidtagit. Och även vi har en andra våg även om den just nu verkar vara mycket lägre nivå än många andra.
Vi är ju trots allt människor och människor har en otrolig förmåga att leva i förnekelse och rationalisera bort de mest obegripliga beteenden. Till och med under digerdöden gick folk på fest för att fira att de levde och när de kom hem dök symptomen upp.
– Att gymnasie- och högskolestudenter till slut skulle bestämma sig för att skita i rekommendationerna och gå på fest är förutsägbart.

Hur gör vi för att hålla ut?

Men pandemin är ju långt ifrån över! Hur gör vi för att orka med att hålla i och hålla ut i åtminstone ett år till? Jag ska inte ge mig in i att bedöma riktigheten av de regler och rekommendationer som vi får från våra myndigheter. I sådana frågor är mina åsikter och uppfattningar inte bättre än någon annans. Däremot kan jag en hel del om hur man gör för att lyckas ”hålla i och hålla ut”

I min senaste bok Förändringshandboken beskriver jag hur en verksamhet har kanske gjort allt rätt. De har följt förändringsmetodologin till punkt och pricka, beskrivit nuläget och önskeläget på ett förträffligt sätt, identifierat och analyserat de olika intressenter som påverkas av förändringen, adresserat intressenternas behov av kompetensutveckling, motivation och kommunikation. Allt har gått som på räls och sedan faller de precis vid mållinjen. Varför?

Skillnad på förändringar och aktiviteter

Ett problem med att just hålla i och hålla ut när det gäller pandemin är att vi har betraktat det som något som går över. Vi har utgått ifrån att efter en tid kommer vi att kunna gå tillbaka till det ”normala”. Ungefär som om jag vill gå ner i vikt kan jag sätta ett mål att gå ner 10 kg, banta och motionera. Efter ett tag, kanske ett antal månader har jag uppnått mitt mål vikt och då slappnar jag av och kanske inte tränar så flitigt samtidigt som jag faktisk unnar mig lite mer god mat. I så fall tar det inte lång tid innan jag är tillbaka där jag var från början.

Att banta eller träna är i sig inte ”förändringar” – de är bara aktiviteter. De blir förändringar först när de blir nya normala beteenden. Inte något jag gör en viss tid utan något jag gör för all överskådlig framtid.

Utifrån detta resonemang skulle man kanske börja tänka på att vi kommer att jobba mycket mer på distans för gott, att vi kommer att socialt distansera oss ”forever”, att vi kommer att stanna hemma när vi är snuviga och ha ansiktsmask på flyget, ja, för all överskådlig framtid. Det är kanske till och med så att det skulle vara enklare att följa rekommendationerna om vi började tänka i dessa banor.

Lättare att få till förändring i kris

Det år också vanligt att det är lättare att etablera nya beteenden under extrema kriser. T.ex. har de flesta verksamheter arbetet med digitalisering på någon nivå i flera år men plötsligt händer det! Covid19 inträder och simsalabim hela landet börjar jobba på distans. På Astrakan har vi arbetet ganska medvetet med att utveckla och implementera en digitalstrategi under flera år med blandad framgång men nu går det nästa inte att sälja något annat än onlineutbildningar.

Vad händer när Covid19 äntligen är över?

Många experter och opinionsbildare menar att det aldrig mer kommer att vara som det var innan och det är fullt möjligt att de har rätt. Om jag däremot skulle våga kasta in min hatt med dessa experter skulle jag tro att sanning blir något mittemellan. Jag håller med experterna om att digitalisering är här för att stanna. Vi kommer inte att åka flera timmar på tåg eller flygplan för en entimmes möte lika ofta som för men vi kommer inte att helt utesluta fysiska möten, inte än på ett bra tag i alla fall.

Så vad kan vi göra för att öka chanserna att vi håller i och håller ut med de rekommendationer som vi bör följa för att vinna kampen med Covid19? Likväl, vad kan vi göra för att fortsätta med de gynnsamma nya beteenden som kommer med tex digitalisering efter krisen. Eller för den delen hur gör vi för att hålla i och hålla ut i vilka förändringsinitiativ som helst? Hur gör vi för att inte bli som exemplet från min bok som jag berättade om innan, att vi lyckas hela vägen och faller på mållinjen?