Astrakanmetoden utvecklas vidare

Ny struktur i Astrakanmetoden: kärna, tillägg och relationer

Verksamhetsutveckling kräver ofta att flera perspektiv hålls ihop samtidigt.

Mål, processer, information, regler, ansvar, IT och arbetssätt påverkar varandra. När något förändras i en del av verksamheten får det ofta konsekvenser i andra delar. Därför behövs metoder som hjälper människor att förstå samband, kommunicera tydligt och fatta välgrundade beslut om förändring.

Astrakanmetoden ger stöd för det arbetet. Den hjälper verksamhetsutvecklare, arkitekter, kravställare, processledare och andra att beskriva verksamheter på ett sätt som gör samband synliga och möjliga att diskutera.

Nu struktureras Astrakanmetoden i tre delar: kärna, tillägg och relationer till omgivningen.

Det handlar om att göra det tydligt vad som hör till metodens gemensamma grund, vad som är särskilt metodstöd för specifika analysfrågor och hur Astrakanmetoden kan användas tillsammans med andra metoder, ramverk, notationer och verktyg.

Varför kärna och tillägg?

En metod blir inte bättre bara för att man lägger till fler modeller.

Fler modeller kan ge mer analyskraft. Men om allt läggs på samma nivå blir metoden också tyngre. Då blir det svårare att se vad som är grund, vad som är fördjupning och vad som bara behövs i vissa sammanhang.

Därför skiljer vi mellan kärna och tillägg.

Kärnan innehåller det som behöver vara gemensamt för metoden. Här finns de modelltyper som många redan förknippar med Astrakanmetoden: målmodell, processmodell, begreppsmodell, informationsmodell och regelmodell. De ger en grund för att förstå mål, begrepp, information, processer, regler och ansvar i ett sammanhang, och fungerar som förankringspunkter för tillägg.

Tillägg används när en specifik analysfråga kräver mer stöd än kärnan ska bära själv. Ett tillägg ska ha egen analyskraft. Det ska kunna stå på egna ben, ha egen terminologi och egna resonemang, och samtidigt vara tydligt förankrat i kärnans modeller.

Det kan låta som en metodisk detalj, men det är en viktig skillnad. Kärnan ska vara hanterbar och användbar i grunden. Tilläggen ska ge mer specialiserat stöd när det behövs.

Vad kan ett tillägg handla om?

Tillägg används för analysfrågor som behöver mer stöd än kärnan ska bära själv. Det kan handla om särskilda begrepp, relationer, tolkningsregler eller arbetssätt som gör analysen mer precis.

Ett exempel är verksamhetsförmågor. Förmågor ger stöd för att analysera vad en verksamhet behöver kunna göra, oberoende av en viss organisation, processlösning eller teknisk lösning.

Krav är ett exempel på ett område där mer metodstöd kan vara relevant. Då handlar det om att beskriva vad som behöver uppfyllas, varför det behövs, vem som ställer kravet och hur kravet hänger ihop med mål, regler, processer, information, ansvar och möjliga lösningar. Kravanalys blir då ett sätt att knyta samman behov, styrning, verksamhetslogik och lösningsutrymme.

Ett annat exempel är risk- och sårbarhetsanalys. Där behövs ett metodstöd som gör det möjligt att resonera om hot, sårbarheter, konsekvenser, sannolikhet, åtgärder och kopplingar till verksamhetens mål, processer, information och ansvar.

Andra analysfrågor kan handla om scenarier, informationskvalitet, verksamhetsregler, upphandling, AI-relaterade frågor eller beteendeförändring. Alla sådana frågor behöver inte bli tillägg. Ibland räcker kärnan. Ibland behövs ett tillägg. Ibland handlar det snarare om en vy, ett arbetssätt, ett exempel eller en relation till något utanför Astrakanmetoden.

Här behöver man vara lite noggrann. Allt som är användbart ska inte automatiskt bli en del av kärnan. Det viktiga är att varje del får rätt roll.

Relationer till omgivningen

Astrakanmetoden används ofta tillsammans med annat.

Det kan handla om andra metoder, ramverk, standarder, notationer, modelleringsverktyg eller lokala arbetssätt i en organisation. Det är både naturligt och ofta nödvändigt. Verksamhetsutveckling sker sällan i ett metodiskt tomrum.

Därför beskriver vi också relationer till omgivningen.

Det betyder att vi kan beskriva hur Astrakanmetoden fungerar tillsammans med exempelvis andra ramverk eller modeller, utan att allt detta behöver bli en del av Astrakanmetoden själv.

Det är praktiskt viktigt. Om gränserna blir otydliga blir det också svårare att se vad som kommer från Astrakanmetoden, vad som kommer från något annat och hur delarna ska användas tillsammans.

Vad betyder det i praktiken?

För dig som använder Astrakanmetoden blir skillnaden praktisk.

Kärnan är det man återkommer till ofta. Där ingår målmodell, processmodell, begreppsmodell, informationsmodell och regelmodell. De fungerar också som förankringspunkter för tillägg.

När en analysfråga kräver mer specialiserat stöd kan ett tillägg användas. Du behöver alltså inte bära med dig allt metodstöd hela tiden. Kärnan räcker långt i många sammanhang, och tillägg används när de behövs.

Relationer till omgivningen blir aktuella när Astrakanmetoden används tillsammans med andra ramverk, notationer, verktyg och arbetssätt. Då behöver kombinationen vara medveten. Det ska gå att se vilka delar som hör till Astrakanmetoden och vilka delar som kommer från något annat.

Framåt

Arbetet med Astrakanmetoden handlar om att hålla ihop två saker.

Kärnan ska vara användbar, begriplig och praktiskt hanterbar. Samtidigt ska metoden kunna ge mer analyskraft när verksamhetsfrågorna kräver det.

Allt som är användbart behöver inte ligga i kärnan. Kärnan ska bära det gemensamma. Tillägg används när en analysfråga behöver mer eget metodstöd. Relationer till omgivningen beskriver hur Astrakanmetoden kan användas tillsammans med andra metoder, ramverk, notationer, verktyg och lokala arbetssätt.

Det är poängen med uppdelningen. Metoden kan utvecklas vidare utan att grundnivån blir tyngre än den behöver vara.