Astrakans Hall of Fame: Christer Nellborn

Ett nervcenter för forskning

När Christer Nellborn klev in på SISU 1988 hade verksamheten redan varit igång i några år. Institutet hade vuxit snabbt sedan starten 1985 och inrymdes i helt nya lokaler på Electrum i Kista. Bara ett stenkast bort, tvärs över innergården, låg institutionen för Data och systemvetenskap som drevs gemensamt av KTH och Stockholms universitet.

Här fanns även SICS, Swedish Institute of Computer Science, som var en systerorganisation till SISU med inriktning på teknik.

– Det blev som ett nervcenter för forskning och det var väldigt kul att komma dit, berättar Christer.

Intresserade sig för programmering

Christer hade egentligen tänkt bli maskiningenjör när han började studera på KTH. Men intresset för datorer gjorde att han valde att anpassa sin utbildning mer mot programmering, ett ämne som han tyckte var betydligt mer spännande.

– Jag intresserade mig mycket för programmering, det var kul och det tilltalade mitt logiska tänkande.

Förutom programmering läste han bland annat kurser inom ADB och experimentell systemutveckling. Här lärde han känna Marianne Janning som då var lärare på Institutionen för data och systemvetenskap.

Christer fångades snart upp av institutionen och blev först kursassistent och sedan kursansvarig för några av institutionens kurser inom ADB och experimentell systemutveckling på KTH.

Blev erbjuden jobb på SISU

Janis Bubenko jr, som var professor på institutionen, fick upp ögonen för Christer och föreslog att han skulle göra sitt examensarbete inom expertsystem.

– Det var på den tidiga, tidiga AI-tiden. Programmeringsspråken Lisp och Prolog var väldigt heta på den tiden och jag gjorde ett exjobb om dem. Därefter blev jag erbjuden ett jobb på SISU.

SISU hade precis startat två nya projekt ihop med IBM. Det ena handlade om naturligt språk, Natural Language Processing (NLP), som idag är en grundläggande del av dagens AI-teknik, inklusive modeller som ChatGPT. Det andra handlade om att bygga ett expertsystem för att göra prestandaanalys i stordatorkluster. I den gruppen kom Christer in.

– För att trimma in stordatorklustren så att de fungerade så bra som möjligt fanns det tusentals parametrar att skruva på. Men det fanns bara några få experter i världen som kunde trimma in systemen. IBM ville alltså bygga ett diagnossystem som kunde avlasta experterna, berättar Christer.

Praktik i kombination med forskning

Eftersom SISU var ett industriforskningsinstitut bedrev man väldigt mycket praktiskt orienterad forskning på institutet. Många av de stora industrierna var engagerade i SISU, bland annat Ericsson, Televerket, Vattenfall och Posten och det innebar att medarbetarna även tog uppdrag på de här företagen parallellt med sin forskning.

I och med att Janis Bubenko jr inte bara var vd för SISU, utan även professor vid institutionen för data och systemvetenskap blev det också mycket teoretisk forskning kopplat till SISU. Många av de som jobbade på SISU var även doktorander och vissa doktorerade dessutom på projekt de gjorde på SISU.

Som mest var det ett 40-tal medarbetare på SISU i både Stockholm och Göteborg. Och det var en otroligt rolig och produktiv tid, konstaterar Christer.

– Det är rätt fascinerande egentligen, det var ju inte en jättestor grupp men vi producerade otroligt mycket under de få åren.

Fyra proffsiga lärare

Efter IBM-projektet kom Christer in i gruppen på SISU som jobbade med verksamhetsutveckling och blev kollega med bland andra Hans Willars, Marianne Janning, Clary Sundblad, och Björn Nilsson. Här fick han sin skolning inom verksamhetsutveckling och ABC-metoden, det som senare blev Astrakanmetoden.

– Jag lärde mig väldigt mycket från Hans, Björn, Marianne och Clary. Jag hade fyra superproffsiga lärare så jag lärde mig väldigt snabbt hur det här arbetssättet fungerade, berättar han.

Christer blev snart involverad i ett nytt stort projekt. Det var ett EU-finansierat forskningsprojekt som gick under namnet From Fuzzy to Formal. Det handlade om kravhantering: Hur går man från beställarens ibland lite otydliga krav på hur de vill att ett IT-system ska vara, till att skapa formella strukturer som man kan bygga något av?

– Det handlade mycket om att bygga system, men även om att bygga om rutiner och arbetssätt för att kunna effektivisera med hjälp av datorer, berättar Christer.

Med i projektet var deltagare från hela Europa, från Tyskland, Spanien, England, Frankrike, Italien och Grekland och alla bidrog med olika delar i projektet. Den pusselbit som SISU bidrog med i projektet handlade om den verksamhetsorienterade modelleringen.

– Det var oerhört roligt, och lärorikt. Tänk dig att som ung forskare få resa runt och träffa alla de här människorna i olika miljöer och knyta kontakter bland forskare i hela Europa. Det var en väldigt rolig tid.

Ett nav för industriforskning

Under åren på SISU jobbade Christer med en rad olika uppdrag. Förutom expertsystem jobbade han även praktiskt som konsult och genomförde modelleringar i olika typer av verksamheter. Dessutom undervisade han.

– SISU gjorde ju allt för att skapa värde för medlemmarna och för forskningen – utbildningar, kurser, seminarier och publikationer. Det var verkligen ett nav för industriforskningen, berättar Christer.

Runt åren 1994-95 blev han, tillsammans med Hans, Marianne, Clary och Björn, kontaktade av konsultbolaget Astrakan strategisk utveckling som var intresserade av att bygga upp sin kompetens inom verksamhetsutveckling.

– Då bestämde vi oss för att gå dit tillsammans, berättar Christer.

Klimatet på SISU ändrades

En anledning till att gruppen valde en ny väg var att klimatet på SISU hade förändrats.

Janis Bubenko jr hade på många sätt varit en katalysator för SISU-gruppen. Med sin förmåga att rekrytera och fånga upp kompetens hade han fört samman de olika personerna, alla med lite olika bakgrund, kompetens och inriktning. Han hade också förmågan att skapa ett klimat där de fick utrymme att växa.

Men när Janis Bubenko jr ersattes av en ny vd förändrades allt.

– Vi hade varit väldigt självstyrande under Janis Bubenko och haft stor frihet i att påverka våra egna uppdrag. Det ändrades, klimatet och styrningen ändrades med den nya ledningen. Vi upplevde att SISU inte längre var en plattform för oss, det fanns inte längre samma utrymme för oss att göra det vi ville göra. Så vi valde att bli konsulter, berättar Christer.

Etablerade ett nytt verksamhetsområde

På Astrakan etablerade de fem ett nytt verksamhetsområde, tillsammans med några konsulter på Astrakan som var anställda där sedan tidigare. Där jobbade de med konsultuppdrag inom bland annat modellering. ABC-metoden, som utvecklats inom SISU, bytte då namn till Astrakanmetoden.

Något år senare startade även utbildningsdelen som ett helägt dotterbolag, Astrakan strategisk utbildning. Christer och hans fyra kollegor från SISU-tiden blev de första lärarna i Astrakans regi – ett uppdrag som Christer fortfarande brinner för.

– Jag har varit där hela tiden sedan start, berättar han.

En av de mest populära kurserna som Christer håller i, verksamhetsutveckling med processer, har funnits med sedan starten 1996-97.

IT-bubblans omvälvande tid

I slutet av 1990-talet kom IT-bubblan med ”Den Nya Ekonomin” och ”e-business”. Christer minns den här tiden som helt omvälvande och lätt kaotisk. Reklambolag köpte upp IT-bolag och alla skulle bygga hemsidor. Och den som kunde skriva HTML-kod var hett eftertraktad.

Men det fanns också en konfliktfylld spänning mellan ”de kreativa konsulterna”, det vill säga Art directors och copywriters, och alla andra konsulter, inte minst de som jobbade med IT.

Christer minns speciellt ett webbprojekt där han blev inkallad som konfliktlösare. Arbetet hade hamnat i ett låst läge när IT-projektledaren ville ha detaljerade tidsplaner från ”de kreativa” som i sin tur upplevde att IT försökte detaljstyra deras kreativa process. Christer gick då in med helt oförutfattade meningar, berömde deras kreativitet och ställde alla dumma frågor kring hur de fick sina idéer, hur lång tid saker tar och hur arbetsgången ser ut. Han insåg då att problemet inte låg i att de inte visste hur lång tid saker skulle ta, utan att de ogillade hur IT-projektledaren försökte detaljstyra HUR de skulle utföra sitt jobb. Lösningen blev en ”svart låda”.

– Jag gick till projektledarna och sa: “Här är en svart låda på två veckor som kommer att ge det resultat ni behöver. Planera in den tiden, men låt bli att öppna lådan. Låt reklammänniskorna göra sitt jobb och lita på att det här funkar”. Förtroende är det allra bästa sättet att styra, poängterar Christer.

Metoden lever vidare

Med IT-bubblan och den efterföljande IT-kraschen,  samt den snabba omstruktureringen på marknaden som följde efter det, blev konsultverksamheten en del av Adera-koncernen. Kvar med Astrakannamnet blev utbildningsverksamheten.

Järngänget från SISU-tiden splittrades så småningom, men många av dem fortsatte att undervisa på Astrakan. Genom hela resan, från SISU-tiden, via IT-bubblan och Astrakans olika skepnader har dock Astrakanmetoden överlevt och fortsatt att utvecklas.

Som metod har den gjort ett stort avtryck i många svenska företag och organisationer och den lever även vidare i en eller annan form inom exempelvis Telia, Ericsson, Posten, Scania och Volvo, liksom inom Försvaret och annan offentlig verksamhet.

– Det som är spännande med Astrakanmetoden är att vi dels har de olika perspektiven, men också att de olika perspektiven samverkar med varandra.

Christer tar ett konkret exempel: Ett företag har som mål att aldrig betala en bluffaktura. Men hur känner man igen en bluffaktura? Jo, genom att göra en regel ”så här känner du igen en bluffaktura”. Då kan du använda den regeln när du granskar en faktura. Regeln blir på så vis en konkretisering av målet och appliceras på processen för att guida i det operativa arbetet. Och det du använder i en regel – de ingående värdena som säger om en regel ska vara sann eller falsk – det definierar du i resursperspektivet.

– Det är den dolda grejen som är så fantastiskt bra med modellen, att de olika perspektiven samverkar. Däri ligger mycket av guldet i modellen, säger Christer.

Tydligt hur processer hänger ihop

Den andra styrkan med Astrakanmetoden är de grafiska modellerna, sättet att rita upp de olika perspektiven. Att rita upp processmodeller finns förstås i många andra metoder, men det som är lite ovanligt med Astrakanmetoden är sättet att koppla ihop modellerna så att det blir tydligt hur olika processer hänger ihop med de övergripande, strategiska målen för verksamheten.

Det blir med andra ord lätt att se den röda tråden genom verksamheten.

Målmodellen ger också en intressant dimension, förklarar Christer. Den innehåller allt från mål, syften, förutsättningar och möjligheter till problem, orsaker och åtgärder.

– Lägger du på den dimensionen kan du inte bara se vad du gör, utan även varför. Om du exempelvis har problem i en viss process, vad orsakar det för problem i förhållande till målen? Då får du hjälp att fatta strategiska beslut och ett underlag för utveckling av verksamheten, förklarar han.

Något som inte är så vanligt i andra metoder är resurslagret  – men det är otroligt användbart, poängterar Christer.

– Du kan använda det för många saker, bland annat roller, kompetens, information och fysiska resurser och innebär till exempel att du kan tydliggöra ansvar och medverkan i processer. Verktygen är väldigt genomtänkta, fungerar extremt bra ihop, poängterar Christer.

 Den tredje styrkan med metoden är arbetssätten. Genom att samla kompetens från olika håll och tillsammans jobba för att skapa en gemensam bild dyker ofta de spontana insikterna upp som gör att medarbetarna får en förståelse för hur arbetet hänger ihop.

– När de här tre delarna kommer ihop med varandra, de olika perspektiven, de grafiska modellerna och arbetssätten, då blir det fantastiskt effektivt! Dessutom är balansen mellan teori och praktik en stor styrka. Metoden har en djup teoretisk bakgrund, men med stort fokus på att vara praktiskt nyttig, poängterar han.

Har utvecklat regelperspektivet

Ett av de områden han själv varit med och utvecklat inom modellen är regelperspektivet. Det finns många bra metoder att analysera enkla regler, via beslutsträd eller beslutstabeller. Men när det blir mer komplexa regler, som det ofta är i exempelvis en myndighet, så räcker enkla modeller inte till.

– I det första projektet på SISU, där vi byggde expertsystemet för stordatorkluster för IBM, jobbade vi mycket med den frågan: Hur ska vi beskriva reglerna som experterna använder för att trimma in systemen?

Det sätt som var state-of-the-art på den tiden var att skugga experterna och dokumentera allt de gjorde, vilka parametrar de tittade på och hur de fram till sina beslut. Det funkade inte särskilt bra.

– När vi insåg det så tog vi inspiration från verksamhetsmodellering, vände upp-och-ner på arbetssättet och bjöd istället in experterna att själva bygga upp diagnosmodellen. Där lärde jag mig hur viktigt det är att bjuda in människor att bygga modeller, men också att man kan strukturera regler på helt andra sätt än de enkla modellerna som man vanligtvis använder.

Det sättet att arbeta har Christer använt för att utveckla regelperspektivet i Astrakanmetoden, något som han bland annat haft nytta av i ett långt uppdrag på Arbetsförmedlingen. Genom att modellera regelsystemet och bygga upp det som pusselbitar kan man bygga en regeldatabas som är separerad från programkoden. Den stora fördelen är att man inte behöver programmera om hela systemet, utan bara ändrar de bitar som behöver ändras när det kommer en ny förordning.

– Det finns inte en chans för en handläggare att ha alla regler i huvudet, eller ha koll på alla ändringar som kommer, ännu svårare är det att programmera dem. Med den här metoden och arbetssättet kan man genomföra en regeländring på ett mycket snabbare och säkrare sätt än tidigare, förklarar Christer.

Astrakan en ständig följeslagare

Christer har under 2000-talet växlat mellan olika typer av konsultjobb både som anställd och i egen regi, men jobbet som lärare på Astrakan har varit en ständig följeslagare. Idag håller han även i certifieringar för både verksamhetsutvecklare och verksamhetsarkitekter där Astrakanmetoden är en viktig bas.

– Just nu håller jag dessutom på med ett arbete där jag ska utveckla Astrakanmetoden till nästa version. Det kommer att beröra alla perspektiven och göra metoden ännu kraftfullare, berättar Christer.

När han tänker tillbaka på sin karriär inser han vilken spännande resa han fått vara med på och att Astrakanmetoden på sätt och vis format hans karriär. Tiden på SISU, den kreativa miljön, de olika personligheterna med sina respektive bakgrunder, forskningen i kombination med praktisk konsultverksamhet blev väldigt bra.

– Vilken fantastisk grej Janis kom på när han drog igång SISU på den tiden. Sättet att kombinera teori med praktik, sättet han fångade upp personer och gav dem både friheter och möjligheter att vara ambassadörer och inspiratörer – och att det blev just de här personerna, Hans, Björn, Marianne, Clary och jag – det blev ju väldigt bra, säger Christer.