En analys av presidentkandidaternas ledarstilar
För tillfället är USAs medborgare i färd med att bestämma sig för vilken ledare de vill ha. Eller åtminstone vilken de tycker minst illa om. En sak är säker, den ledare de väljer kommer att påverka världen på gott och ont. Så jag tänkte att det kanske skulle vara intressant att analysera kandidaterna utifrån de kriterier jag tar upp i min bok: Mänskligt ledarskap – tio budord för den (o)fullständiga ledaren.
Först ska jag bara klargöra några saker. Jag har ingen personlig erfarenhet av någon av kandidaterna och det här kommer att vara baserat på vad jag läst eller sett på tv. Min analys utgår alltså från min tolkning av allmänhetens bild av kandidaterna och den bilden är åtminstone delvis uppdiktad för att de ska kunna bli den typ av ikoner de är idag. Ikoner sprungna ur väljares och motståndares försök att bidra till olika föreställningar om dem: genom att blåsa upp den egna kandidaten eller pysa ur ”motståndaren”.
Men hur kan vi använda dessa ikoner ur ett ledarskapsperspektiv?
Även om bilderna av presidentkandidaterna är resultatet av en massa påhitt så är det relevant att analysera dem utifrån ett ledarskapsperspektiv. Så länge vi är medvetna om att det kanske inte alls har att göra med den riktiga personen Donald Trump eller Hillary Clinton. Jag ska också tillägga att jag får kämpa en del för att inte bli allt för partisk i min analys av kandidaterna, men det finns trots allt både styrkor och svagheter hos båda dessa ikoner och deras ledarstilar.
Rond ett: Trumps Vs. Clintons ledarskap – var ödmjuk
Betyg på kandidaternas ödmjukhet
Hillary Clinton 7/10 – Donald Trump 0/10
I det politiska kampanjandets natur ligger en hel del självhävdelse och varumärkesbyggande. Så det är inte helt lätt att bedöma varje kandidats grad av ödmjukhet. Med det sagt så är det uppenbart att Donald Trump har en större utmaning när det gäller ödmjukhet än Hillary Clinton.
Här är några Trump-citat som bevisbörda:
“My whole life is about winning. I don’t lose often. I almost never lose.”
“Love him or hate him, Trump is a man who is certain about what he wants and sets out to get it, no holds barred. Women find his power almost as much of a turn-on as his money.” (det här är ett faktiskt citat, Donald talar om sig själv i tredje person ibland)
“People love me. And you know what, I have been very successful. Everybody loves me.”
För rättvisans skull behöver jag också lyfta några citat från Hillary Clinton som stöttar, eller motbevisar, hennes ödmjukhet. Dessvärre finns det inte jättemånga citat där Hillary talar om sig själv istället för sina politiska visioner. Men jag hittade ett par:
”People can judge me for what I’ve done. And I think when somebody’s out in the public eye, that’s what they do. So I’m fully comfortable with who I am, what I stand for, and what I’ve always stood for.”
”If I want to knock a story off the front page, I just change my hairstyle”
Skriftligt omdöme av deras ledarstilar
Trump:
Uttrycker tydligt att han anser sig vara speciell. Att han av olika anledningar; pengar, personlighet och talang gör att han förtjänar en speciell plats i samhället.
Clinton:
Hanterar antingen det hela formellt med att allmänheten ska döma hennes handlingar eller använder sig av fyndigheter. Hillary har säkert höga tankar om sig själv, men det är tydligt att hon är medveten om att hon bara är en enskild person och beroende av andra för att nå framgång.
Efter att ha följt tal och debatter så framträder ett visst mönster…
Donald talar om vad ”han” ska göra när han blir vald. Han talar också ofta om dom, ”they have messed things up and I will fix it”. Han ska bygga en mur, han ska hämta tillbaka jobben, han ska återbörda USA till sin plats som supermakt.
Hillary formulerar hela tiden ett vi. ”What we can achieve together” eller ”how we will fix various problems”.
Varför är ödmjukhet viktigt hos ledare?
Vill vi inte ha ledare som har ett starkt självförtroende? Först och främst, de flesta av oss föredrar att vara med människor som inte konsumerar allt syre i rummet. Att vara ödmjuk innebär inte att underskatta sin egen förmåga utan att man sätter stort förtroende till andras förmågor.
Stora organisationer och framförallt länder är så komplexa att ingen enskild person kan analysera, prioritera och lösa alla utmaningar som uppstår. Ledare som sätter för stor tilltro till sin egen förmåga missar ofta värdefull input från sin omgivning. Oftast för att de helt enkelt inte ställer frågor till sin omgivning. Men i allra värsta fall för att de helt enkelt vill ha saker gjorda på sitt sätt och inte bryr sig om de råd som ges. Det är dessa ledare som skapar en kultur av ”ja-sägare” – motstridiga åsikter straffas helt enkelt. Människor av avvikande åsikter antingen sväljer sin stolthet och rättar sig i ledet eller drar någon annanstans.
— Ledare med bristande ödmjukhet tror att deras uppdrag är att ta beslut och att andra är till för att verkställa dessa.
Slutsats rond 1 Ödmjukhet – Donald Trump vs Hillary Clinton
Trump: Trumps avsaknad av ödmjukhet skrämmer bort människor, minska engagemang och leder till sämre beslut såväl som verkställande. Organisationer ledda av människor som Trump präglas ofta av en kultur som handlar om att sopa saker under mattan eller leta efter syndabockar. Något Trump visat prov på under sin kampanj, mikrofoner har varit trasiga eller så har det varit moderatorns fel att han presterat uselt under en debatt.
Clinton: Ledare som likt Hillary förstår sina egna begränsningar och värdet av andras bidrag tenderar att öka engagemanget runtomkring sig. Deras organisationer präglas dessutom av lärande vilket gör att man kan ta itu med misstag och på sikt minska dem.
