Retorikens historia 

Att berätta retorikens historia är att berätta mänsklighetens historia. Allt sedan homo sapiens sapiens – den moderna, tänkande människan äntrade scenen för cirka 200 000 år sedan har vi kommunicerat. Betänk Lascauxgrottan i Frankrike med sina berättande bilder om djur, jakt och vardag för då-, och nutidens människor. Enligt en definition av retorik inbegriper det allt vad vi gör när vi kommunicerar, både verbalt och icke-verbalt via kroppsspråk, musik, bilder, film, våra kläder och via de byggnader och det samhälle som omger oss och som vi verkar i.  

Om retoriken begränsas i den här kontexten, sammanhanget, till att handla om retoriken som ett verktyg att använda utifrån ett systematiskt och objektivt teoribygge, eller, en vetenskaplig analys så började det med, återigen, de gamla grekerna.

I det här blogginlägget kommer perspektivet att vara på den tidigare, grekisk-romerska retoriken som ligger till grund för allt som kommer efter det.

Retorikens historia – Grekerna

Först ut att nämna retorik var Homeros, omkring 800 f. Kr., i hans verk Illiaden prisar gudarna Akilles och Hektor liksom hjälten Odysseus för sina retoriska förmågor. I samband med framväxandet av den grekiska demokratin (det var endast fria män som fick delta i den demokratiformen), omkring 500 f. Kr, ur ett antal stadsstater ställs än högre krav på att man behärskar talet som medel att nå framgång.

Sofisterna (av grekiskans sófos – vis) med Gorgias i spetsen, undervisade och uppträde mot betalning i talekonst. Målet var allt och att vinna ett argument och en debatt var det övergripande effektmålet. För sofisterna, vars mål var makt och politisk framgång i samhället var sanningen ett relativt begrepp och allt som gynnade och styrde mot effektmålet ansågs som sant. Härifrån har retoriken fått mycket av sitt, i vissa sammanhang, dåliga rykte som ännu lever kvar – ”det är bara retorik”, har vi säkert alla hört.

Att tala om antiken och retorik utan att nämna Platon (död 347 f. Kr) är näst intill ett brott. Han är antagligen den mest inflytelserika personen inom västerländsk filosofi men var också matematiker, författare och lärare som upprättade lärosätet Akademeia (känner du igen det från dina akademiska studier?).

Platon var också en av de främsta kritikerna mot sofisterna och retoriken som han menade inte sökte sanningen – episteme, utan endast makt, eller tro utan vetande – doxa. Läs nedan från Dialoger med Gorgias där han får svara på frågan om vad talarkonst är och se om du kan undgå att uppfatta kritiken mot retoriken:

”Det är att man genom sitt ord är i stånd att övertyga domarna inför rätta, rådsherrarna i rådet, medborgarna i folkförsamlingen, kort sagt deltagarna i vilken politisk församling som helst. I besittning av denna förmåga ska du ha läkaren till din slav och gymnastikläraren till din slav. Och det skall visa sig att den där affärsmannen inte samlar penningar för sig själv utan för en annan – just för dig som har ordet i din makt och som kan konsten att övertyga massorna.”

Aristoteles (384 f.Kr – 322 f.Kr) kan sägas vara den moderna retorikens fader och var även student på Akademeia hos Platon. Aristoteles menade att retoriken söker det sannolika till skillnad från vetenskapen som söker det sanna. Han tog fram en systematisering och objektiv teoretisering, eller, en vetenskaplig analys för retoriken som finns kvar än idag.

Ethos, logos, pathos

Från Aristoteles känner vi till de tre begreppen ethos, logos och pathos. Inom argumentation är dessa avgörande för hur och om vi ska lyckas övertyga eller övertala:

◦     Ethos – talarens karaktär, förkunskaper vi känner till från tidigare lyckade projekt, meriter och anseende

◦     Logos – sakskäl och logiska argument som anförs, ofta kallade plånboksargument

◦     Pathos – de känslomässiga argument som förs fram till gagnande för talet, ofta kallade hjärtefrågor och syftar till att väcka just en känsla hos publiken

Retorikens historia – Romarriket

Från grekerna är det inte långt till nästa stora kapitel i retorikens historia och som ordspråket lyder än idag – alla vägar bär till Rom.

Romarriket (ca. 800 f. Kr – 500 e. Kr) – den antika världens medelpunkt och kulturella centrum.

Att tala väl, men också att skriva väl blev än viktigare när staten liksom byråkratin växte. Den bländande talaren och sedan även konsuln, Marcus Tullius Cicero (död 43 f. Kr) är en av de mest hyllade inom retorikens historia. Cicero skrev De Oratore, en avhandling som var och förblir en av de viktigaste redogörelserna för retorikens plats i samhället. För att kunna övertyga menade han att man behövde ha kunskap i en rad olika ämnen såsom historia, politik, litteratur, konst och juridik. På så vis skulle man kunna få kontakt med vilken publik man än talade till – en intressentanalys kan vi också kalla det.

Cicero skrev flera handböcker i talets teknik. I det kanske mest kända, De inventione – om (det retoriska) uppfinnandet beskriver Cicero hur en talare samlar stoff till sitt tal, ett rättstal, och hur han anpassar innehållet till var och en av talets delar med den särskilda uppgift det är tänkt att fylla. En målmodell alltså.

Enligt Cicero har en talare tre skyldigheter gentemot sin publik:

  • Delectare – att behaga sin publik -”Kul att se att så många av er här idag på vår Temadag om förändring
  • Docere – undervisa sin publik – ”Idag ska vi lära oss mer om OBM
  • Movere – att (be-)röra sin publik – ”Nu känner jag mig inspirerad att börja arbeta med beteendestyrning”

Det finns ytterligare en regel som egentligen överskuggar ovanstående och om fler implementerade den skulle vi inte behöva kurser i facilitering, och det är punkten

  • Taedum – att undvika att tråka ut sin publik ”På följande 1 387 powerpoint-bilder ska jag visa…zzzz”

Pedagogisk modell – progymnasmata

Att lära genom handledning och att lägga 10 000 timmar på övning genom imitation har vi nämnt tidigare och en mycket känd pedagogisk modell för skrivande och talande, först nedtecknad av Alexander den Stores lärare Anaximenes av Lampaskos, var progymnasmata. Det var ett antal övningar med stigande svårighetsgrad. Den inleddes med  att återberätta en fabel och avslutades med att studenten argumenterar för eller emot en lag.

Begreppet Vir Bonus – den goda talaren

Marcus Fabius Quintiliaus (ca 35-96 e.Kr) skrev omkring 95 e. Kr. ett annat stort verk inom retorik – Institutio Oratoria som ännu ligger till grund för modern retorik. Han myntade även begreppet vir bonus – en god man (det var endast män som talade ni vet), idag uppdaterat till en god människa. En god retorik kräver en dygdig och etiskt god människa. Quintilianus tog också fram ett pedagogiskt verktyg för att skapa ett kraftfullt och övertygande tal.

En akronym (initialförkortning) platsar här, IDEMAP och den håller utmärkt även idag och den påminner i mångt och mycket om både en projektmodell tillika hela Astrakanmetoden.

IDEMAP

  1.  Inventio (uppfinning): Processen att utveckla och förfina argument
  2. Dispositio (arrangemang): Processen att arrangera och organisera argumenten för att uppnå maximal effekt.
  3. Elocutio (stil): Processen för att bestämma hur argumenten ska presentera talarens argument med talesätt och andra retoriska tekniker.
  4. Memoria (minne): Processen att lära och memorera talet så att talaren kan uppföra det utan att använda anteckningar.
  5. Actio (leverans): Processen för att öva hur talaren ska genomföra sitt tal med hjälp av gester, uttal och tonfall.

Vill du lära dig mer om retorik för att lyckas bättre med förändringsarbetet på din arbetsplats eller för att lyckas sälja fler elcyklar – hör av dig till oss på Astrakan. Och vill du veta mer om retorikens, och människans historia – gå till biblioteket eller ta upp din smartphone. Här kan du även läsa mer om retorik.

Benny – ansvarig för området kommunikation – skriver om retorik och ledarskap

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *